Oh my... booty!

Hallå igen, länge sen nu.

Tappade lusten för att skriva här i början av året, men kämpade på ändå.

Jag åkte utomlands i några månader. Hade ingen våg. Sprang 40 min varannan dag. Lät bli socker och kolhydrater i störta möjliga mån. Kände mig aktiv och jag gjorde enorma framsteg konditionsmässigt!

 

När jag kom hem var jag brun och kände mig relativt fit och snygg.

Ställde mig förväntansfullt på vågen morgonen efter.

 

Först blev jag förstelnad.

Sen fick jag panik.

Sen blev jag förkrossad och började gråta så nysminkade mascaran rann.

 

90 kg.

 

Vad. i. helvete.

 

Jag vet inte hur jag lyckades gå upp 7 kg trots att mina ansträningar.

Jag började springa varje dag här hemma. Gick ner något kilo. Gick upp det lika snabbt. Gick ner nått kilo igen. La på mig det direkt. Sen fick jag 40 graders feber, i början av sommaren. Har inte sprungit sen dess. Har ingen lust. Har gett upp allt nu. Och med lusten att träna och gå ner i vikt försvann också större delen av livslusten. Ser ingen poäng i att göra annat än äta framför tvn. Vill ibland, men orkar inte. Vill inte visa mig ute om det inte är nödvändigt, för då måste jag ju klä på mig annat än mjukisbyxorna, och inget annat passar ju längre. Får inte på mig mina favoritjeans, inte mina fina klänningar heller. Har inte ens lust att shoppa, inte kul när man måste leta jeanstights på plussize-avdelningarna.

 

 

Har gått till min läkare. Ett sista rop på hjälp.

Går på utredning nu, hos en endokrinolog. Jag har tagit massor med test under några veckor, blodprov, urin och allt. Men inget har visat några konstigheter än. Något fel måste det väl vara? Det här är inte jag. Det stämmer inte.

 

Endokrinologen verkar riktigt bra. Jag hoppas att han inte släpper min utredning nu, bara för att alla testerna inte gav något. Jag hoppas han verkligen vill hjälpa mig. Han verkade riktigt snäll. Jag kommer gråta en hel dag om han säger att han inte kan göra något mer. (Sen kommer jag väl att tröstäta. Haha, ursäkta ironin)

 

När jag gick till min "husläkare" först, krävde jag en massa saker. Dietist bland annat. Ska börja om två veckor typ. Det blir intressant, men det känns inte som om det är problemet egentligen. Men, självklart, jag behöver lära mig äta bättre också.

 

Min läkare pratade också om att göra en magsäcksoperation, krympa magsäcken så jag går ner i vikt. Jag trodde inte det var sant. JAAAAA skrek jag inombords! JAAA SNÄLLA gör det och låt allt få ett slut. Gör det nu, idag, helst. Så blir det ju inte, men det känns som ett litet ljus i tunneln. Skulle höra av mig igen om några månader. Hade jag inte gått ner då trots dietist kunde det bli aktuellt att börja en operationsprocess. Jag längtar så att hjärtat skriker. Tänk att bara vakna upp i sjukhussängen och veta; nu är problemet löst, aldrig mer psykisk och fysisk ohälsa pga min vikt. Jag blir tårögd nu när jag tänker på det. 

 

Men såklart, utredningen måste ju fortgå och förhoppningsvis kan dom hitta felet. Det vore ju skönt att veta, även om jag gärna gör en operation ändå. Endokrinologen frågade mycket om mitt humör med mera. Och ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det här verkligen varit den sämsta tiden i mitt liv, psykiskt. Jag har gjort mycket roligt, men jag har mestdels gråtit mig igenom veckorna och haft väldigt mycket ångest, och väldigt lite ork. Har inte tänkt på det så mycket förut, men jag är verkligen deppig. Det är inte likt mig. Också en anledning till att jag vet att något är allvarligt fel. Det måste jag såklart jobba med hur det än är, ingen operation kan lösa min deppighet och ångest, dock kan en kraftig viktnedgång påverka otroligt mycket, för det är därifrån allt kommer.

 

Just nu tror jag att det är sköldkörteln som är problemet. Men jag är ingen läkare.

 

Vad skönt att skriva av sig! Ska göra det oftare nu. Trots dessa dåliga tider. Kanske är intressant att se tillbaka på sen för att se hur mycket man utvecklats. Om jag nu gör det. Jag hoppas det. Bara någon drar upp mig ur detta mörka hål och ger mig lite hjälp på vägen.

 

Men jag kanske förblir en deprimerad tjockis, som bara blir fetare och ledsnare (ja det verkar ju gå åt det hållet) utan något stopp. Vet inte om jag någonsin kommer kunna acceptera det livsödet i så fall. Hur kunde jag, JAG, hamna här? Det här trodde jag aldrig, verkligen aldrig någonsin.

 

Vi ses.