Nu är jag ensam igen - min andra halva är borta i en månad. Han har precis åkt och nu känns allt sådär suupertungt som det bara gör precis vid ett avsked. Lägenheten är knäpptyst, allt är tomt och ensamt, det finns inget att göra. Egentligen bör man ju göra en to do-list innan avskedet men eftersom jag börjar bli rutinerad på hej då nu så får det bli i efterhand denna gång!
En ensam-att-göra-lista bör innehålla både stora och små saker, och det är viktigt att det inte bara är "ångestladdade" saker som mååååste göras, utan även roliga eller små extragrejer som man vill ha in på rutin.
Under januari ska jag:
- Försöka gå ner 5 kg
- Äta nyttigt
- Dricka te varje kväll
- Träna minst en gång varje dag
- Plugga som fan
- Få gjort en del jobb
- Ta tag i årets/sommarens jobbplaner
- Ta hand om mitt yttre och smörja in mig med lotion varje dag
- Borsta och leka med min katt oftare
- Fixa min cykel
- Göra något DIY, stort eller litet
- Rengöra och smörja in mina boots
Detta är vikter från min personliga våg, vilken lägger på ca +1,5 kg.
Månaderna före GBP:
18/3 v0 : 109.3 kg
25/3 v1 : 108.2 kg
1/4 v2 : 107,6 kg
8/4 v3: 105,6 kg
15/4 v4: 106,3
22/4 v5: 105,2
29/4 v6: 105,5
2/5 v6: 105,7 kg
13/5 v8: 102,7 kg
20/5 v9: 101,4 kg
27/5 v10: 99,0 kg <-- gått ner 10 kg! :)
3/6 v11: 99,0 kg
10/6 v12: 95,8 kg
13/6: Gastric Bypass-operation!
Efter GBP:
24/6: 92,7 kg
1/7: 92, 8 kg
8/7: 92, 6 kg
15/7: 91,4 kg
22/7: 90.0 kg <--- gått ner 20 kg! :)
29/7: 88,7 kg
5/8: 87,8 kg
12/8: 87,5 kg
19/8: 86.0 kg
26/8: 87,0 kg
2/9: 86,3 kg
9/9: 86.0 kg
16/9: 86,0 kg
23/9: 84,7 kg
30/9: 83,7 kg
30/12: 79,5 kg
SUMMERING 2013:
Ja då ska vi se, dags att summera detta år!
Viktmässigt:
Totalt har jag gått ner ganska precis 30 kg under detta år, med start i mars (dvs 9,5 mån). Det ger ett snitt på ungefär 0,8 kg i veckan - det är väl kanon! Såklart måste jag erkänna att jag trodde att man skulle "rasa" mer efter en gastric bypass, men alla är ju olika och jag är otroligt nöjd över mina resultat. Nu återstår våren innan jag planerar att nå min målvikt till sommaren.
Jag måste dock ständigt påminna mig själv om att jag tidigare bara kunde gå upp i vikt. Jag kunde ju inte ens hålla vikten! Och nu har jag kommit såhär långt, är det inte helt fantastiskt?! OCH jag avslutar 2013 med en vikt på UNDER 80 kg, jajemeeen!!
Kroppsligt:
Kroppsligt har jag såklart blivit mycket mindre! Jag har gått från plus size-avdelningarna till att äntligen kunna handla på vanliga avdelningar. Mina armar och min överkropp har försvunnit i racerfart - nu fixar jag strl 38! Däremot har underkroppen hamnat lite på efterkälken, jag har gått ner flera storlekar (hade ju strl 50 i stretchiga jeggings innan!), nu har jag stretchiga high-waisted jeans i 32 tum. Men fortfarande har jag ganska fläbbiga lår och väldigt stor rumpa. Men det kommer väl... sen vill jag ha kurvor och rumpa så det syns även när jag är färdig med viktnedgången, så vill ju inte att den ska krympa föör mycket.
En annan sak är att det är riktigt skönt att kunna göra det mesta fysiska sakerna nu. I början av året kunde jag ju inte gå en promenad på 40 min utan att få extreemt ont i fötterna och nästan börja gråta. Jag kunde inte gå på varuhus/shoppingrundor heller utan att behöva sitta långa stunder och vila. Jag hade också svårt att ta mig ur soffan när det var som värst. Att stå i plankan och sånna saker på gymmet var ju inte att tala om. Jag känner mig fortfarande rätt tung men allt är såå otroligt mycket lättare! Det är så himla fantastiskt skönt!!
Psykiskt:
Givetvis mår jag psykiskt mycket bättre. Jag kan nog officiellt säga att jag har tagit mig ur min depression nu. Vilken kämpe jag är!
I början av året satt jag i soffan hela dagarna. Tröståt och var jättedeppig. Jag umgicks inte med någon. Jag orkade inte göra något. Min sambo skötte allt i hushållet - städa, handla, planera mat, gå ut med soporna, osv. Jag kunde inte ta mig för en enda grej. Jag minns särskilt att jag blev jättearg när jag blev kissnödig - för det betydde att jag var tvungen att ta mig ur soffan, resa mig och gå bort till toaletten. Så jobbigt var det. Jag minns även att jag var stolt, ja stolt, över att jag fortfarande klarade av att duscha och sköta min hygien. För det, hade jag läst, var liksom det sista steget in i galenskapen, att inte kunna sköta sig själv. Så det var hela tiden min gräns - att duscha i alla fall två gånger i veckan. Jag hatade att duscha då, men jag tvingade mig själv med alla mina krafter, för att inte hamna "på andra sidan".
Sen kom en period då min sambo åkte utomlands i en månad. Jag fasade över det. Nu var jag ju själv tvungen att åka till affären och gå ut med soporna. Men jag tror att det var där någonstans allt vände. Jag insåg att jag kunde klara mig själv, och efter detta blev allt bara bättre och bättre.
Idag är jag på stark uppgång. Jag är inte deprimerad längre, och jag håller på att bygga upp allt jag förstörde under den perioden, tex relationer med vänner. Dock finns det några som jag inte bryr mig om att försöka få kontakt med igen, för de fanns inte där när de behövdes. Och om det är något jag lärt mig så är det att man ska omge sig med positiv energi och bara göra sånt som gör en glad. Nu känner jag att jag är redo att ta steget ut i världen! Här är jag! Det enda som finns kvar att mitt förra liv är ärren från alla hemska bristningar (önskar jag hade tagit kort på dem) och att jag lätt blir trött när jag håller igång för mycket med vänner och annat, blir lite matt och måste ta igen mig nån dag i soffan eller två - men det ser jag bara som en bra sak - att jag aktiverar mig själv så mycket!
Ja vad ska man säga avslutningsvis?
Vilket jäkla år!!! Jag har gått från världens mörkaste botten och upp över ytan. Det har varit ett hemskt år men jag har klarat varenda hinder som kommit i min väg! Nästa år ser jag fram emot att bara fokusera på bra saker och ta mig till toppen!
Jaha, kul sätt att inleda ledigheten: SJUK!
Har haft världens feber och förkylning i en vecka, nu börjar det dock bli lite bättre. MEN detta har ju betytt ingen träning, vilket verkligen börjar suga nu... har inte tränat en endaste gång på tre(!) veckor.. så jävla dåligt!
Aja det är inte mycket att göra åt. Får komma tillbaka starkt när jag kryat på mig.
Ja nu har jag verkligen helt slut på ork. Jag har inte tränat på minst 1,5 vecka, och kommer inte hinna träna igen förrän tidigast på måndag (=ingen träning på 2 v). Detta beror framför allt på jobb, just nu är jag inne på sluttampen på sommarjobbet och det är brutalt mycket jobb, är ledig en dag i veckan och jobbar 14-timmars-dagar. Och då finns det ju givetvis ingen tid för varken träning eller något annat. Äter inte bra heller just nu, oregelbundet och onyttigt. Och sover ingenting. Orkar verkligen inte ta mig för något alls. Men inte så konstigt, receptet för orkeslöshet är ju mycket jobb, lite sömn, ingen träning och dåliga matvanor. Jag uppfyller ju alla till 100% just nu.
MEN nästa vecka börjar min "semester" på tre veckor och då tänker jag komma tillbaka starkt! Nyttig mat, fasta måltider och daglig träning. Det ska bli så himla skönt, för just nu lever jag verkligen skitdåligt och kroppen + hjärnan börjar säga ifrån. Usch.
Jag har tre slitiga dagar kvar på jobbet. Det är bara att hålla ut. Och tänka på pengarna.
Note to self: ät aldrig en dammsugare igen.
Och ja, det räcker men en endaste liten minidammsugare för att få dumpning a la grande...
Har just bestämt en ny regel.
För varje 10de kilo jag går ner så får jag shoppa en ny outfit, och även unna mig något lite dyrare (skor/jacka/etc) om jag känner att jag vill och behöver.
Eftersom jag firar -20kg idag så beställde jag ett par alldeles för dyra boots från jeffrey campbell. Får lite ångest för att köpa något så dyrt som jag egentligen skulle klarat mig bra utan, men samtidigt: JAG HAR GÅTT NER 20 KILO!!!!!!!!!!!! Det måste ju få firas, och på vilket bättre sätt än lite nya kläder?! Är ju inte direkt läge att köpa en tårta eller fika för att fira haha ;)
Så min nya outfit på denna vikt-nivå består just nu av ett par svarta JC-boots med nitar, och ett par nya vita jeans från HMs conscious collection... i storlek 46! Trodde inte jag skulle få på mig dem men jodå! Dags att säga hej då till de gamla jeanstightsen i strl 52 kanske? ;D
Imorgon ska jag shoppa lite mer, jag är på jakt efter ett par nya toppar eftersom alla andra sitter som säckar (och de gamla jag sparat är fortfarande tighta) och en baddräkt för att kunna bada/sola utan att visa/skada ärren på magen :)
Jag har bestämt mig för min målvikt. 60 kg. Det känns ganska mastigt, men va fan! Lite utmaning håller ju en alert, eller hur? Dessutom så skulle det vara så jäkla coolt att säga att man gått ner 50 kg. 50 kg!! Det är ju en hel människa! Så häftigt! Dock kommer jag efter att jag uppnått målvikten inte fokusera så mycket på exakt denna vikt, så länge jag ligger mellan 60-65 kg så kommer jag inte bry mig - vill ju både kunna ha muskler och lite kurvor också, så vill varken väga mer eller mindre!
- Startvikt, Mars 2013: 110 kg <-- min toppvikt
- Vikt vid OP, Juni 2013: 95,8 kg
- Delmål, december 2013: 70-75 kg
- Målvikt juni 2014: 60 kg
Såhär såg jag ut dagen före Gastric Bypass-operationen. Men då hade jag trots allt redan gått ner 13,5 kg. Tyvärr har jag inga bilder från min toppvikt, eftersom jag mådde så dåligt över min kropp då att jag inte ens kunde ta kort på den. Men hur som helst, detta är bättre än inget att jämföra med sen!
Startvikt: 109,3
Vikt på bilderna: 95,8 kg
Resultat före GBP: - 13,5 kg
Ja, precis som alla säger, man blir besatt av att väga sig!
Sen operationen har jag vägt mig 2-3 gånger per dag! Det är sjukt, så nu har jag slutat med det. Jag ska bara väga mig två gånger i veckan. Måndag morgon (den vikt jag skriver upp varje vecka under kategorin resultat) och torsdag morgon om jag vill kolla läget.
Veckan efter operationen gick jag ner litegrann, men sen har min vikt stått still i tre veckor! SÅÅÅ frustrerande!!! Jag vet att det är för att jag inte tränar, men ändååå jag äter ju så lite... Gud vad jag ska träna nu när jag kan börja! Då ska kilona flyyyga av mig!
(Jag började på detta inlägg när jag kom hem från sjukhuset, men avslutade det inte förrän en månad efter, här kommer alltså min första månad som opererad):
Ja, nu är det gjort. Klappat och klart. Jag är hemma från sjukhuset till och med. Men har inte orkat skriva på ett par dagar, har varit väääldigt trött.
Operationen gick bra, fick fem hål i magen och som det verkar inga komplikationer än så länge i alla fall :)
Är ganska impad av mig själv, jag hatar sprutor, nålar, dropp, blod, och sånt sjukhusgrejs - och så gör jag detta helt av egen vilja, helt på egen hand. Det tycker jag var starkt. Det var fruktansvärt skönt att komma hem efter totalt 5 dagar på sjukhuset dock! Det värsta med hela operationen var typ att jag behövde ha dropp och kanyler i mig i flera dagar haha, fy fan!
Liten operationsberättelse:
Dagen före:
Dagen innan operationen skrevs jag in på kirurgavdelningen klockan 3. Jag fick massa info och en säng. Funderade mycket över vem jag skulle dela rum med - och det visade sig vara en tjej i samma ålder som mig, skönt! På natten kunde jag inte sova mer än 20 min i sträck, var så sjukligt nervös! Ska jag verkligen göra det här? Gör jag rätt? Är det ett misstag? Var tankar som flög runt i huvet på mig hela natten. Jag längtade efter att bara få det gjort så att dessa ångesttankar kunde ta slut.
Operationsdagen:
Jag skulle opereras först av alla, så vid halv 6 kom en sköterska och väckte mig, men jag hade legat vaken i minst en timma redan. Jag duschade, tog på mig rena kläder och kröp ner igen i min renbäddade säng. Sen blev jag nerkörd till väntsalen, där en annan sköterska förberedde mig lite inför vad som komma skulle. Hon tvättade även min mage extra noga, samt rakade den och typ hela min muff haha. Sen fick jag vänta en stund.
Tillslut kördes jag in till operationssalen, och efter det gick allt skitsnabbt. Jag fick lägga mig på operationsbordet, skakade hand med narkosläkarna, fick tossor på fötterna och massa värmefiltar över mig. De spände även fast mina ben och armar(?), sen stack dom mig (antar att det var droppet) och sa att jag skulle säga till när jag blev snurrig, det blev jag direkt, sen slocknade det.
Jag hörde röster som sa att operationen var färdig, men jag var för trött för att öppna ögonen. Men jag behövde ändå hjälpa till att flytta min kropp från britsen till min säng, fortfarande med ögonen stängda, så jag tog i med armbågarna och med hjälp från x antal personer hävde jag mig över i min säng. Då kände jag smärtan i magen. Sen blev det svart igen.
Jag hörde röster igen, massa pratande sköterskor och pipande ljud och andra patienter. Jag öppnade ögonen och insåg att jag var på uppvaket. Jag kunde knappt röra mig och var kopplad till diverse maskiner. Kände smärtan i magen. Sen kom illamåendet, och jag tänkte att hur fan ska jag kunna spy nu när jag inte ens kan vrida huvet eller lägga mig över sängkanten. Jag försökte få ut något ljud och det kom några sköterskor. Tror jag sa typ "spy" och "mår illa", fick en spypåse framför munnen och så sprutade de in något medel i armen, sen försvann illamåendet en stund.
Jag låg på uppvaket ett dygn, men det gick snabbt. Jag sov mest. Mådde illa mellan varven. Gick på toa ett par gånger, första gången trodde jag inte att jag skulle klara det. Var stel, seg i kroppen, snurrig i huvet och ont i magen. Men efter att timmarna gick blev det lättare att resa sig och sitta upp en stund. Och plötsligt var dagen slut, men fick inte sova så mycket under natten då de kollade mina värden osv varje timma.
Dagarna efter:
Dagarna efter operationen, när jag fortfarande var kvar på sjukhuset, var otroligt sega... Droppet var typ det värsta av allt haha, så jäääävla ont det gjorde ibland. Vill fan aldrig mer ha dropp, speciellt inte i handen, huuuuuuuuuuuuuuuuvvaaa!! Jag låg mest i sängen och kollade TV, tvingade mig själv att gå upp ett par minuter då och då. Hade sjukt tråkigt och ville bara bli bättre.
Första dagarna hemma:
Det var otroligt skönt att komma hem. Jag var lite mer rörlig, hade inte så ont och kunde kolla serier i sängen, ha mina enga kläder, osv. Min sambo tog de 10 blodförtunnande sprutorna på mig (jag som är rädd för nålar), det gick superbra och återigen är jag stolt över mig själv haha. Varje dag blev jag bättre och bättre, tog nog bara alvedon i 2-3 dagar sen kände jag ingen smärta längre, bara känslan av extrem "träningsvärk" i magen. Men att äta 1 dl tråkig soppa per måltid tog både på krafterna och psyket, inte så kul. Började äta barnmat efter en vecka, vilket kändes som en välsignelse efter mååånga veckor på flytande, men tröttnade snabbt på det också. Ville bara bli "normal" igen!
Sen kom en dag, när jag satt och petade i min puré. Jag längtade efter mat, mycket mat. Jag ville hetsäta. Överäta. Jag ville trycka i mig. Massor. Jag ville bli proppmätt och ligga i soffan och trycka i mig lite till. Jag ville inte vara opererad. Jag ville vara tjock, bara jag fick vråläta resten av livet. Jag fick plötsligt en våldsam våg av ånger som sköljde över mig. Varför hade jag gjort denna operationen?! Vilket enormt misstag! Som jag aldrig kunde ta tillbaka...! Jag ångrade mig så enormt mycket och blev så otroligt ledsen. Började gråta förtvivlat. Varför varför varför trodde jag att allt skulle bli bra bara av en operation?! Jag kunde inte fatta hur jag kunde vara så lättlurad, och hur jag kunde begå ett så fruktansvärt misstag. Jag grät och grät och önskade mig inget annat än att jag bara skulle få äta mig till döds.
Men det gick inte nu. Jag var deppig ett par dagar.
En månad efter:
Nu har det gått en månad, och ja, jag har varit otroligt trött och orkeslös. Men jag har även längtat efter att bli återställd, kunna träna och äta normal mat igen. Och yes, nu kan jag! Har precis börjat träna och det är så otroligt skönt, och jag har börjat äta "allt", exprimentera med vad/hur jag kan käka och allt känns såå bra nu! Jag är också betydligt piggare! Jag jobbar och är igång, nästan mig själv helt och hållet :)
Ja, första månaden var riktigt skit, jag ångrade operationen och mådde allmänt dåligt psykiskt och fysiskt, men vet ni - det var det värt! Nu känns det som om operationen var ett enormt bra val, och jag kan knappt vänta på vad framtiden har att erbjuda! Nu minns jag varför jag ville göra allt det här från början, det är fantastiskt att det värsta nu äntligen är över och jag bara har bra saker framför mig. Livet finns rakt framför mig och jag tänker banne mig ta och leva det!
Nu har jag gått på drickdiet i över en månad och heelveeeeteee så less jag är!!!
Jag hatar shakes, jag hatar bars, jag hatar lågkalorisoppor. Jag vill spy när jag tänker på den äckelsöta smaken från drickorna, jag vill spy när jag tänker på den plastiga chokladsmaken på barsen, och jag vill nästan mest av allt spy när jag tänker på mina hemmagjorda lågkalorisoppor av morötter eller passerade tomater. EUW!!!
Fy f a n säger jag bara, vill aldrig "äta" något flytande igen för resten av mitt liv. Tyvärr är det ju inte slut än på två veckor, suck... Allt jag vill är att äta en riktigt stor, god, grillad hamburgare. Fy fan vad gott.
Men det värsta är ändå att jag mår riktigt dåligt nu. Har inte mått såhär illa på.. ja jag vet inte hur länge. Är extremt trött, hängig, seg och har väldigt ont i magen. Detta har pågått sen igår fm. Inatt trodde jag nästan att jag inte skulle vakna upp igen, kändes typ som att jag skulle dö av utmattning/näringsbrist eller något. Är väldigt rädd för att det ska hända något nu, alltså jag har ju uppenbarligen näringsbrist och vätskebrist. Det senare går ju att åtgärda men näringen, alltså jag har ju druckit shakes i 4 veckor, och jag har druckit sånna som man egentligen ska kombinera med ett mål mat om dagen + dricka i max 2 veckor för att få tillräckligt med näring. Well well, har jag tänkt, men nu börjar min kropp må riktigt skit. Tur att det bara är tre dagar kvar, sen får jag ju näringsdrycker så då blir det säkert bra igen. Om jag ens lever så länge.. just nu känns det fan inte så..
Sen ska jag ha mens snart också. Kan ju ha lite extra med det att göra. Kul att ha mens under operationen förresten, ååhh pinsamt. Men jag ringde sjukvårdsupplysningen och de sa att det inte var något problem att ha mens under en operation. Så aja, tänkte att det är bättre att ha den nu än att mixtra med hormonerna precis nu när allt annat händer i kroppen...
Nu börjar jag snart gråta. Har aldrig velat äta mat såhär mycket i mitt liv. Jag är inte ens hungrig, jag har en bar i kylen som jag borde äta men jag har ingen lust - jag vill bara äta mat, för näringens och smakens skull. Pastasallad med avocado eller fetaostpaj med en god sallad. Rostat bröd med smör och ost. Vad som helst. Det är så nära, jag vet, men jag orkar fan i mig inte mer snart! :(
Funderar lite på hur det blir med träningen efter en gastric bypass.. Någon som har erfarenhet?
Helst vill jag ju börja vrålträna som vanligt igen för att gå ner snabbt som satan, men det går ju såklart inte.
Såhär tänker jag nu:
- Vecka 1 13/6 (flytande kost + pain) kommer jag inte träna något alls, kanske ut och gå lite långsamt nån gång om jag orkar.
- Vecka 2-4 20/6 (purekost) tänker jag börja gå prommisar lite mer seriöst, ca en prommis om dagen á 60 min. Men, en liten prommis på 20 min är bättre än inget om jag inte skulle hinna mer nån dag!
- Vecka 5 11/7 tänker jag börja träna på gymmet igen, för då sätts mitt gymkort igång igen. Antar att jag provar mig fram med ca 3 spinningpass + 2 prommisar den veckan.
- Vecka 6 18/7 trappar jag upp spinningpassen till 4-5 st.
- Vecka 7 25/7 bör jag vara igång med mitt vanliga träningsschema, dvs 5-6 spinningpass/veckan + 1 muskelpass.
- I framtiden satsar jag ju på att bli riktigt fit. Jag kommer sätta upp min målvikt till ett år, (velar fortfarande lite vilken exakt målvikt jag ska köra på..) men vill även bygga lite mer muskler och kunna springa långt. Så längre fram i höst kommer jag nog köra 2-3 springpass, 2-3 spinning och 2-3 muskelpass (bodypump&core) i veckan. Ser fram emot att träna för att bli fit och inte bara för att gå ner i vikt! :)
Hur låter detta? Har ju ingen aning om hur jag kommer känna då, men ska försöka hålla mig till detta! Längtar!
Imorgon har jag sista tentan, och jag trooor (peppar peppar) att jag klarar den.
Sen är det sommarlov.
Och dags för min Gastric Bypass.
Och därmed dags för mitt nya liv.
...och därmed också dags för min tid. Min tid.
Nu är det dags för mig att få leva!
Jag ska aldrig mer be om ursäkt för mig själv.
Jag ska aldrig mer gömma mig själv i "respekt" för andra.
Jag ska aldrig mer vara rädd för att uttrycka min åsikt.
Jag ska aldrig mer vara rädd för att vara ivägen för någon annan.
Jag ska aldrig mer vara rädd för vad andra kan tycka om mig.
Jag ska aldrig mer vara rädd att ta för mycket plats.
Jag ska aldrig mer vara rädd att bli trampad på.
Jag ska aldrig mer tro att jag är mindre värd.
Jag ska aldrig mer tro att det finns gränser för vad jag kan åstakomma.
Jag ska aldrig mer tro att det finns gränser för hur långt jag kan gå.
Jag ska alltid våga gå min egen väg.
Jag ska alltid våga stå för mig och mina åsikter.
Jag ska alltid våga ta den plats som är min.
Jag ska alltid våga stå upp för mig själv.
Jag ska alltid våga säga ifrån när något är fel.
Jag ska alltid njuta av nuet.
Jag ska alltid ta tillfällen i akt.
Jag ska alltid ha respekt för mig själv.
Jag ska alltid vara tacksam för allt bra jag blivit tilldelad i livet.
Jag ska göra precis vad jag vill, jag ska inte ha något att ångra när jag blir gammal.
Var hos min terapeut idag, och vi började prata om hur jag tröstade mig när något dåligt hände. (haha med mat såklart, FÖRR i alla fall!), men det var inte det som tog min uppmärksamhet. Istället började jag tänka på en specifik händelse, som egentligen representerar så mycket mer.
Under grundskolan hade jag 3 allra bästa vänner. Det var vi i vått och torrt, alltid. Under gymnasiet hamnade jag i samma klass som en av tjejerna, och då blev vi såklart extra nära varandra. Tills en dag, jag vet ärligt inte vad som hände, men vi började nästan ignorera varandra. Jag vet att jag tyckte att hon började sluta berätta saker för mig osv, så jag gjorde lika dant, och på den vägen är det... Ja, så dumt, jag vet - och det var också där det började gå utför för mitt psyke då alla andra vänner tog hennes sida(?!), jag blev ledsnare och ledsnare - men nu fanns det ingen som frågade längre.
Hur som helst, det där är en lång historia, i alla fall så har jag nu under åren efter alltid känt att hon haft en hake på mig. Hon har ju vetat om mina problem med min vikt och hur otroligt mycket det har stört mig och hur mycket tid jag har lagt på det. Och när vi inte var vänner längre så fick jag retsamma vibbar från henne varje gång vi råkade träffas, hon tittade lite extra nedlåtande på min kropp, bara sånna där småsaker som jag kanske bara fick för mig - trodde jag. Tills en dag, nu i vintras, då vi tog tag i saken och sågs alla fyra tjejerna. Försökte ha en trevlig kväll och lägga allt bakom oss. Det var lite spänt såklart men alla försökte verkligen, och det var kul tycket jag! Tills senare på kvällen då hon kläckte ur sig någon tjockiskommentar... det var inget konkret, utan mer typ "ja du vet ju hur det känns att vara tjock", lite sådär slingrigt. Jag hade lite alkohol i kroppen och blev så jävla ledsen och sårad där mitt i vimlet. Det bevisade på något sätt att alla "vibbar" jag fått i alla år faktiskt var på riktigt. Och att hon och jag aldrig skulle bli vänner igen. Jag ville bara gå hem efter det. Usch. Både förr i tiden och i dagsläget hade jag rytit ifrån, men det där var ju mitt i min depression och jag hade varken självförtroende eller ork. Jag sög åt mig allt som en svamp.
Det där har plågat mig enda sedan dess. Det gör ju som ondast när de man litat på vänder sånt emot en. Och jag har varit såååå frustrerad - för hon hade ju rätt trots allt. Så fruktansvärt förnedrande och irriterande. Sen är jag arg på mig själv för att jag inte sa ifrån eller gav igen, jag menar, jag vet ju om hennes brister också.. men jag ville väl inte sjunka lika lågt.
I ALLA FALL. Idag slog det mig, att (detta kommer låta väldigt ytligt men ändå) nu när jag kommer bli smal och fit, smalare och snyggare än hon nånsin varit eller kommer bli, så känns det såååå jääääävla götttttttt!!!!!!!!!!!!!! HAHA vem är det nu som är tjockast BIATCH?! Det var den enda störiga haken hon hade på mig (för i alla övriga kategorier är jag bäst i allt hehe) och nu är denna sista hake snart borta. Fy fan vad nice..!
Nu kommer den händelsen aldrig plåga mig igen! HA! You aint got nothin on me!
